...

skulle någonsin någon kunna tro på mina ord, om jag verkligen säger som det är? jag vet inte vad det är som händer ibland, allting bara stannar. jag känner mig så dålig, för att jag inte räcker till.. jag gör ALLT jag kan för att få mina vänner glada, men jag blir själv ledsen. jag vet inte vad jag ska säga alltid. mina vänner ni är allt, fattar inte hur ni orkar med mig, ni är så jävla underbara så det fan inte finns! jag är så rädd att ni ska lämna mig, för jag kan vara hur besvärlig som helt ibland och det vet jag om. men fan, ni ska veta att vad ni än gör så älskar jag er. och utan er skulle jag inte funnits, för det är NI som får mig stå igen efter mina panikattacker. jag tror inte jag hade levt utan er hjälp. så många gånger jag försökt ta mitt liv då ni stoppat mig. ni är bäst, och så är det bara. 






du är det jag vill ha, du är den jag vill kämpa för, jag föll första gången, och jag vill aldrig släppa dig nu. du är en helt underbar kille och jag älskar dig både som vän & kärlek för jävla mycket. du finns alltid där för mig, när man är ledsen, du får en alltid att le igen! fyfan, jag tror jag skulle kunna göra allt för det skulle bli du & jag. jag tycker om dig så mycket, du & jag, jag tror det skulle bli något.. jag önskar jag snart kan förklara för dig hur jag känner, men jag är så feg.. ♥♥


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0